Jo då, jag kämpar på

Dags igen för en rask morgonpromenad. Solen var framme men så även blåsten. Brrr... Mötte några morgonpigga joggare och en yrvaken hundägare men annars var det mest jag och fåglarna ... och maskarna.

Även de här finingarna förgyllde min morgontur

Bevittnade en mordisk attack (eller en kärlekshandling) där en svart skogssnigel kastade sig över en stackars mask. Stannade inte för att se hur det gick men jag tror inte på någon lycklig upplösning. Livet vid Adelsnäs är hårt. 

Tack för glada och peppande tillrop - jag är glad över att läsa uppdateringarna i vår utmaningsgrupp. Alla gör på sitt sätt och pusslar för att få ihop det. Vi har vår coach gemensamt men annars är vi lite här och där i landet. Internet handlar definitivt inte bara om att bli stillasittande. Just nu väldigt mycket tvärtom. 28 dagar kvar nu :-)

God morgon!

Träningens fiende kämpar vidare

Jag är inte den som är särdeles förtjust i utmaningar. Jag tror jag ofta är alldeles för bekväm. Det är lite synd för just saker som testar mina gränser lite är både bra och nyttiga. Det gäller att jag på något sätt kan lura mig själv till att göra något jag vet att jag borde göra, fast jag tycker det är jobbigt.

När det gäller träning så har det alltid funnits ett motstånd där och det har varit samvaron med gruppen eller laget som har "lurat" mig. När man tränar ihop så är det någon som har koll och det är bra. Att vara med i en grupp via facebook passar mig alldeles utmärkt. Jag känner någon slags stolthet och princip att inte fuska mig igenom de utmaningar jag antar. När det blir tungt så är det ett stöd att veta att även andra sliter som jag.

Nu är det 30-day-challenge igen. Tre gånger i veckan ska det morgontränas och så är det ett digert styrketräningsprogram. Jag ska verkligen kämpa på. En bra början är viktig så nu går jag ut hårt med blogginlägg och bildbevis. Peppa mig gärna för jag lär behöva det!

Sagolikt vackert vid Bysjön

Träffade inte på några djur trots att jag fick ta mig förbi elstängslet

Att böja sig ner och plocka några blommor på väg tillbaka var en liten utmaning för stela ben - bra som stretchövning

Nu är jag igång med min utmaning. Vädret var på min sida och frukosten smakade lite extra gott. Den genomklappning jag befarat redan vid Templet uteblev men vi får väl se hur pigg jag är framåt tvåhugget i eftermiddag. 

Melodikryss - som gjort för att minnas

Jag hade inte alls planer på att skriva mer om minnen utan hade  snarast tänkt  inrikta mig på nuet och framtiden. Men så blev det lördag och melodikryss och i takt med att melodier och ledtrådar rullades upp satte minnet fart. Det blir ett så tydligt exempel på att minnena sitter i våra sinnen. Det blir som en reflex där i alla fall jag inte har något att sätta emot. Förutom att jag gillar frågesport i största allmänhet så är nog detta en anledning till att jag tycker så mycket om melodikrysset. Det blandar stil och tider på ett sätt som tilltalar mig.

Det började med Monica Z och då tänker jag på när jag fick mina första CD-skivor i början av 90-talet. Jag fick boxen ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas” och då tvingades inhandla en spelare. Samtidigt fick jag inse att LP-skivorna nog skulle ligga lite lågt framöver. Jag fascineras lite av att jag kunde gå från att tycka att Monica var en ganska suspekt figur efter att ha mött henne som Katizis styvmamma till att verkligen njuta av hennes musik. Förmodligen ett resultat av en flicka som växte upp.

Mark Knopfler kämpar tydligen på och ger ut nya album men jag slungas tillbaka till 1985 eller så. Bergsätter  i Motala och ett kök där Annas pappa Hasse talade sig varm om denna skiva. Födelsedagspresent eller julklapp. Dire Straits var bara ett namn för mig då (själv höll jag till i schlagerns värld) men jag minns omslaget på "Brothers in Arms" så väl. Jag tänker vidare på hur det var hemma hos dem och att Annas mamma hade en skiva med en strykfilt på – inte en strykbräda. Där lärde jag mig också att det var dumt att spela poker iförd solglasögon med spegelglas…

Rasmus på luffen fick mig att tänka på en gammal gymnasiekompis som spelade ett av barnhusbarnen i filmen med Allan Edwall. Undrar vad den killen gör nu? Allan Edwall var för mig Emils pappa och herr Nilsson i Madicken men hemma hade vi en box där han sjöng skillingtryck och visor. Jag tyckte det var ganska konstigt men jag lyssnade ändå på en del. 

Oförglömlig är hans roll som Skalle-Per. Vi kan nog alla identifiera oss med Börje Ahlstedts rollfigur Mattis som skriker ut sin sorg och saknad med ”Han fattas mig” när Skalle-Per till sist somnar in. Jag tycker det är ett så bra uttryck. Människor som oönskat försvinner ur våra liv av olika anledningar – de fattas oss. 

När Mio min Mio spelas är det en hel värld av Astrid Lindgren som rullas upp framför mig. Jag hör Astrid själv läsa sina berättelser, jag ser filmatiseringar och jag tar en tur till dagens Tegnérlunden i Stockholm. Jag tänker på den verklighetsbakgrund hon har till sina berättelser och jag tänker på det onda i världen - spejare, förräderi och meningslöst våld och förstörelse av det människor har slitit för att bygga upp.  Finner tröst i osynlighetsmantlar, vackra hästar och vänskap.

En kväll i juni av Lasse Berghagen är en finstämd melodi. Under femmans eller sexans musiklektioner fick vi besök av Mats. Han spelade gitarr och hade ormar. Stora ormar.  Ni förstår vilket intryck det gjorde på en 12-åring. Vi sjöng om den kaxiga myran och så sjöng vi ”En kväll i juni”. Det var någonting speciellt med dessa timmar. Hur skulle jag annars minnas dem så väl 30 år senare. Undrar vad Mats gör nu? Undrar om han fortfarande har ormar?

Van Morrisons stämma och Brown Eyed Girl drar mig lite mer åt nutid. En synnerligen musikalisk kollega spelade och sjöng om Bruce Springsteens "Jersey Girl" fast i svensk tappning ”Grebotjej”. Jag blandar ofta ihop de där titlarna – det är lite så minnet fungerar hos mig - så jag förflyttas till en trivsam personalfest med quiz och trubadur för dryga tio-tolv år sedan.

Madonna sjunger American Pie och jag snabbspolar genom hennes karriär med konstiga kläder och videor som stack ut. Det var en tid då jag följde topplistor och då färgen på Cia Bergs läppstift borde ha blivit copyrightskyddad.  Samma kväll som Olof Palme gjorde sitt livs sista biobesök var även jag på bio. Han såg Bröderna Mozart medan jag såg en film med Madonna.

Alla dessa blandade funderingar far genom mitt inre under den knappa timma jag har radion på. Inte är det underligt att man blir lite trött då och måste ta en liten paus innan dagens trädgårdsslit kan ta fart. Nu ska jag gräva mig genom jordlager och ogräs i stället för i mina tankar. Hopp om framtida skördar ska fylla min dag och fåglarnas kvitter får fylla mitt sinne.

Mina sinnen och mitt minne del 3

En tidig morgon - ljudet av fåglarnas ystra morgonmelodier. Doften av morgondaggen och av den friska luften som virvlat runt hela natten då vi andra sussat djupt under våra täcken. Lite sol på det och vips är jag på altanen till Knybblan - farmors och farfars sommarställe. Av någon anledning är det alltid där jag hamnar oavsett vilken plats i världen jag än drar in morgonluften på. På landet blir alla ljud så tydliga, kanske är det därför jag associerar daggdoft och fågelsång med just den platsen. Det är något speciellt med barndomens somrar. Minnena är en bra bit över 30 år men det som fastnat i ens sinnen finns kvar och ligger så nära.

Ljuden finns där för den som lyssnar. Stövlar genom vått gräs, vattenskvalp från någon som tvättat ansikte och händer i ett tvättfat och nu sköljer ut vattnet bland träden. De jämna pumptagen från brunnen för det iskalla vattnet upp till ytan. Ljudet från skopan som tömmer lite vatten i ett glas till en törstig liten unge.

Efter timmars lek i skogen kunde man höra farmors tjoande vilket var signalen till alla att maten var redo. Ett tryggt välkomnande ljud. Aldrig gå längre bort än att man kunde höra farmors stämma. Alltid potatis till maten. Ljudet av hur potatisen rullande sköljdes i det emaljerade tvättfatet fyller mig också det med värme. Farmor hade snits. Själv får jag träna på snitsen men tvättfat och potatis det har jag. Sköljvattnet hamnade i syrenbuskarna.

Sommar och sol var paus. Paus var kaffe. Dripp, dropp. Kaffet tömdes på termos. Påtår och tretår. Kopparna var små. Sockret skulle i. Ibland sörplades det från fat. Doften och ljudet av kaffe som bryggs har alltid signalerat något hemtrevligt till mig. Avslappnad tid, helg, en stunds vila. Själv var jag 33 innan jag började uppskatta det som dryck. Innan var det bara minnen, känslor. Någon räknade mått, rågade, dryga ... Maskinen puttrade och någon droppe letade sig ner på kalasduken.

Det är förunderligt hur vi fungerar. Minnet är som ett nystan. Får du tag i rätt tråd kan du rulla upp många olika minnen och ta dig långt tillbaka. Ju mer du funderar desto mer kommer tillbaka. Visst finns där saker som gör ont och gör dig sorgsen. Dessa minnen är en viktig del som ger dig andra dimensioner i din tillvaro, De hjälper dig att lyfta de glada delarna ännu lite högre - de där minnena som bär dig framåt och uppåt. I sorgsna minnen vill jag inte vila men väl i minnen jag vårdar ömt.

Dofter, smaker och ljud påminner om människor jag mött och blir till känslor om hur jag upplever och lever mitt liv. De hjälper en ibland orolig själ att hitta lugn och balans. De små sakerna jag upplevt hjälper mig att ta tillvara på de små men viktiga saker jag upplever nu och kommer att uppleva i framtiden.

Träskoklädd med blommig kjol och röd plopptröja (har man pappa i reklambranschen så har man)