Idag känns alla mina egna problem så små, så små.
Jag fick förmånen att se en föreställning där barn och ungdomar från slumområdet Dandora i utkanten av Nairobi, Kenya har delat med sig av barns erfarenheter därifrån. Det var viktigt och gripande. Efteråt var jag alldeles matt.
Genom mitt engagemang inom Amnesty har jag fått ta del av många olika berättelser från platser runtom i världen. Jag har läst och sett mycket om olika livsvillkor och trodde att jag var lite förberedd. Ändå eller kanske just därför gick det här rakt in i hjärtat och återigen kändes maktlösheten så påtaglig. Det finns många goda krafter som gör vad de kan för att hjälpa men de behöver allt stöd de kan få.
Efter föreställningen var jag tvungen att tacka ungdomarna för att de delade med sig av sina erfarenheter och för att de gav våra elever möjligheter att få perspektiv på sin egen tillvaro. Tårarna rann och kramar utbyttes. Att sedan gå iväg och samla ihop sig för att ha lektion om mer världsliga saker kändes nästintill overkligt då mina tankar och känslor var någon helt annanstans.
Skrivandet är ett bra sätt att bearbeta olika jobbiga saker. Tankar som snurrar runt fångas upp och sätts på plats genom tangenttrycken. Det brukar fungera i de flesta fall. Är jag arg ger det distans och en viss bearbetning och är jag ledsen kan jag få perspektiv och ibland se konstruktiva lösningar.
Att genom film, teater, böcker och möten få lära sig om andra människors liv och förutsättningar är en fantastisk möjlighet. Jag tycker också att det är en skyldighet att ta till sig av den information som finns tillgänglig. Jag själv kanske inte kan göra så mycket för att påverka men jag kan åtminstone känna en viss ödmjukhet och tacksamhet för det liv jag lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar