Ångest är ett starkt ord. Starka ord ska man vara försiktig med så jag slänger in ett litet light för att lätta upp det något. Speciellt då det rör sig om separation från något så fiktivt som en TV-serie.
När jag har följt karaktärer under en längre tid kan jag inte låta bli att bli engagerad. Jag har gråtit och skrattat med dem. Jag har blivit förbannad och förundrad över deras handlingar och jag har följt deras öden och utveckling. Då man står där vid vägs ände finns det ingen återvändo. Är det slut så är det slut.
Ungefär samtidigt som jag började arbeta på Alléskolan formades en speciell relation mellan mig och Per-Anders Fogelströms Stockholmssvit. Mot slutet av serien grät jag. Alla människor och släkter jag följt under så många år skulle nu lämna mig. Jag har två olika upplagor i mina bokhyllor och det känns i alla fall tryggt. Det är som att de finns kvar hos mig lite grand i alla fall.
Nu har jag bara slutet kvar av Breaking Bad. Jag har en känsla åt vilket håll det barkar men kan inte vara säker på något. Säkert är i alla fall att jag kommer att sakna de där galningarna. Inte på samma sätt som jag saknar Henning, Lotten och Håkan men tomt kommer det att bli.
När vanliga serier och böcker tar slut så är själva grundbulten till min fiktiva trygghet i alla fall kvar. Hem till gården - Emmerdale <3 Där händer det grejer! Varje gång. Intrigen är tät och det där med te och mys är bara att glömma. Snarare te och trassel ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar